mrsstrowder

                                                 
pappa,  sista fotot


Jag tänkte berätta för er idag om min andra halva, min turkiska sida. I'm proud of being half turkish.
Min pappa Gökhan Öztakmak var född i Izmir (Turkiet) men tragiskt förolyckades han i en bilkrash  juni1989 jag var då fyra år. Vi bodde då i Sthlm men flyttade sen till Gotland 92. 1990 åkte vi för första gången till Turkiet jag  mamma min syster och min ena bror. Äntligen skulle vi få träffa släkten, farmor farfar våra kusiner och våra fastrar. Det var en sorglig och oförglömlig journey,trots att jag bara var fem eller sex år då så minns jag ändå. Farmor var överlycklig över att få träffa oss hon hade en sjal på huvudet ( det är det jag minns), men vi kunde desvärre ingen turkiska och det var det enda som bjöds på hos farmor och farfar. Vi fick helt enkelt gestikulera och det fungerade det med. Farmor förstod fanta och cola hahaha.. internationellt. Farfar hade en mandarin odling i källaren dem bodde väldigt mysigt det var som en liten by. Den enda nackdelen var att tidigt, tidigt på morgonen väcktes vi av en en predikande muslim i en moske det lät  ungefär så här- aaa...aaaaaaaaaaa...aaaa..aaaaa.aaaa...aaa
Frukosten var jätte god rostat bröd med marmelad och turkiskt te , jag kan ännu känna smaken yummy.
Hahaha Isabella och Jann. Minns ni våra snygga pyjamaser?  Jag minns , den var som en overall , rosa med gröna rosetter. Men varm och god , det var den i alla fall. En dag beslöt vi oss för att besöka pappas grav. jag och farmor stod lutade över varandra gråtandes Det var ett sorgligt ögonblick ..  En natt sov vi över hos våra kusiner vi hade glömt tandborstarna så vi fick använda fingret istället med tandkräm på, vad gör man inte? Vi fick lära oss en heldel turkiska , men desvärre är det borta nu, men jag tror att kommer man bara in i språket så lär det nog komma tillbaka igen.



Det dröjde sen 17 år innan vi fick tillbaka kontakten igen, vi försökte förbrilt att kontakta dem , vi skickade gelehjärtan och brev , men ack inget svar. Mamma ringde nummer byrån , vi fick då veta att dem inte längre bodde kvar på samma ställe. Nu för något år sedan gick Jann (bror) in på en hemsida på nätet och sökte efter släkten, men inget nytt. Plötsligt i januari får vi meddelanden på facebook från vår kusin Efe. Han hade sett Jann från searchen på hemsidan. Ni må första hur glada vi blev allihop =) En riktig lyckodag var det. Farmor lever, farfar dog för fem år sedan sorgligt nog R.I.P. Vi har två kusiner och tre fastrar. Nu håller vi kontakten kusinerna kan ju engelska så no prob där. En vacker dag ska vi träffa dem igen och mitt mål är att lära mig turkiska.

Pappa är och kommer alltid förbli våran far Jag saknar dig mycket du försvann på tok för snabbt.
Jag minns endel av dig och du brukade alltid säga - min vackra dotter .med turkisk brytning.
Du är min och mina syskons skyddande ängel det vet jag. I love you beautiful papa...♥♥